Örnöga körsbär
Den byggnaden finns inte heller kvar längre utan har ersatts med villor utefter Skolgatan. I en av dem skulle jag själv komma att bo långt senare. Hann ta ett kort av skolan innan skolan försvann: I folkskolan var det ordning och reda. Vi skolgossar och -flickor fick göra precis det som vi var där för att göra, nämligen lära oss sådant som vi inte kunde, visste eller förstod förut. Ändå var det en vänlig och trevlig stämning så länge vi skötte oss.
Gjorde vi inte det så kunde det svida i skinnet både andligen och lekamligen. Det var nog faktiskt så att det senare upplevdes som lindrigare. I småskolan, som det hette då, fick vi till att börja med i ämnet räkning lära oss lägga till och dra ifrån.
FOLKSKOLAN
Talen åskådliggjordes t. Bläckpennorna bestod av ett skaft och ett löstagbart stålstift med tudelad spets. Genom trycket på stiftet kunde därigenom tjockleken på strecket regleras. Ett bläckhorn var nedsänkt i ett hål framtill i bänken och efter att ha doppat stiftet i bläcket skrev vi sedan långsamt och noggrant, rad för rad och sida efter sida ner alfabetets alla bokstäver mellan linjerna i våra blå skrivböcker.
En bottenlinje, en låg linje för små bokstäver och en lite högre linje för stora bokstäver och staplar markerade gränserna som inte fick överskridas. Nya stift måste blötas med saliv för att bläcket skulle fästa. Blev det snyggt och rätt fick man en guldstjärna inklistrad nertill på sidan.
Tofslan och Vifslan kommer till Mumindalen
Det gällde att vara snabb med läskpapperet så att bläcket inte smetades ut. Aj, där fastnade stiftet och när det lossnade sprättes små stänk ut på sidan! Nej, där blev det för mycket bläck som droppade ner på papperet och åstadkom en en stor plump! Snabbt på med läskpapperet, men någon guldstjärna blev det inte på den sidan. Det lurade mig att inta en alltför avspänd attityd till läxläsning ända tills jag smärtsamt fick erfara att det nog fanns annat som krävde en betydligt större energiinsats.
Läseboken hette f. Sörgården och hade en tupp på bakre pärmen. Det sades att om man hade gjort sin läxa ordentligt och sedan lade boken under huvudkudden så skulle tuppen värpa en liten peng till morgonen. Någon förklaring till hur nu en tupp kunde värpa gavs dock aldrig. Sparsamhet var en dygd på den tiden och i fostrande syfte erhöll alla en liten grågrön postsparbanksbok.
Med jämna mellanrum fick vi går över Bruksgatan till det närliggande postkontoret, där en eller ett par kronor sattes in på boken. Som bevis på denna investering i framtiden klistrades vackra små frimärksliknande kvitton på det insatta beloppet in och den ökande summan och så småningom även räntan fördes allteftersom in för hand i marginalen av posttanten i sin blanka arbetsrock.
För att sparmoralen ytterligare skulle stärkas fick vi en tidning, Lyckoslanten, där sparsamhetens välsignelser framhävdes inte minst genom serien Spara och Slösa.
PIFF, PAFF, PUFF
De flesta av oss tyckte nog bäst om den visserligen magra, härjade, svart- och striphåriga men utlevande Slösa. Skulle förresten detta inte idag, i lättkränkthetens förlovade tidevarv, ha kunnat uppfattas som en diskriminerande stereotyp riktad mot oss som är eller har varit mörkhåriga?
Jo, det finns fullgoda och obestridliga skäl till denna vakthållning, det inser jag och stöder den fullt ut, men går det ändå inte lite väl långt ibland? För min del föredrog den blonda och äppelkindade Spara, inte för att hon var ett sparsamhetens dygdemönster eller blond, utan helt enkelt därför att hon var så lik en av flickorna som jag för tillfället råkade vara häftigt men hemligt förälskad i.
Dessa bilder är från Ästads skolmuseum ett par mil nordost om Falkenberg. Skolan lades ner , alltså ett år efter det att jag började, och är lämnad i exakt samma skick som på sista skoldagen. Det fanns också kreativa inslag i undervisningen. Dit hörde i småskolan tillverkningen av bl. I tredje klass, den egentliga folkskolan, där kommandot gick över från Fröken Larsson till skollärare Nilsson, tillkom i stället träslöjd för pojkarna och syslöjd för flickorna.