Urartad konst

Konsthärvan i München Cornelius Gurlitt — son till Hitlers konsthandlare — gömde 1 verk av bland andra Chagall, Matisse och Picasso i sin vanvårdade Münchenlägenhet. En insatsstyrka av konstexperter utreder nu vilka objekt som härstammar från nazisternas plundringar. Septembermörkret låg kompakt över alplandskapet när expresståget från Zürich dundrade fram mot sin slutdestination München.

I närheten av den sydtyska staden Lindau slogs plötsligt dörrarna till kupén upp. Ett par tulltjänstemän klev in och blickade ut över passagerarna. En välklädd herre med vitt hårsvall fångade omedelbart deras uppmärksamhet.

”Urartad konst” hittad i Berlin

Det rådde inga tvivel om att det var samme man som tidigare samma dag rest med tåget i motsatt riktning. Eftersom flödet av svarta pengar över gränsen är stort fattade tullarna misstanke och bad om att få se mannens pass. Den ålderstigne resenären, som uppträdde allt mer nervöst, hette Cornelius Gurlitt och var österrikare.

Den gula timmerstocken Entartete Kunst (tyska för "urartad konst") [1] var ett begrepp propagandaministeriet i Nazityskland använde om bildkonst som på något sätt avvek från nazistiska ideal vad gäller ras, politik och estetik.

Van goghs mest kända verk Entartete Kunst (tyska för "urartad konst), även "degenererad konst", var ett begrepp som användes av Propagandaministeriet i Nazityskland för att misstänkliggöra icke-naturalistiska konstformer från slutet av talet och fram till talet.

Vincent van gogh konstverk Han var direktör för König-Albert-Museum i Zwickau och för Kunstverein in Hamburg.

Vincent van gogh barn När Anna Odell fejkar en psykos och tas om hand av sjukvårdspersonal (som hon sedan kritiserar för ingripandet, trots att personalen trodde att de räddade hennes liv) är det tydligen bra konst.

Han uppgav att han var bosatt i München, arbetade som konsthandlare och hade varit på affärsresa i Schweiz för att besöka ett galleri. På frågan om han hade några större summor kontanter på sig svarade mannen nekande. Men när tulltjänstemännen kroppsvisiterade honom på tågets toalett hittade de ett kuvert med 9 euro i en av hans rockfickor. Eftersom summan inte var tillräckligt stor för att betraktas som illegal lät de mannen fortsätta sin resa, men flaggade honom för ytterligare utredning.

När den lokala skattemyndigheten började nysta i fallet hösten visade det sig att Cornelius Gurlitt inte var skriven i Tyskland. Det fanns inte ett spår av honom i några register. Han saknade sjukförsäkring, pension, bankkort och hade aldrig betalat skatt i Tyskland. Vid djupare efterforskningar visade det sig att Cornelius Gurlitt bar på en mörk familjehemlighet.

Han var son till Hildebrand Gurlitt — en av Adolf Hitlers privata konsthandlare. Hildebrand Gurlitt hade under och talet ansvar för att införskaffa konst till det planerade Führermuseet i Linz samt att sälja beslagtagen modernistisk konst från tyska museer för att få in pengar till den nazistiska krigsapparaten. De uppgifterna — i kombination med att Cornelius Gurlitt under utredningens gång sålde en Max Beckmann-målning för åtta miljoner kronor på ett auktionshus i Köln — fick åklagaren att misstänka omfattande skattebrott.

Konstverk gav Hitler huvudvärk

I september utfärdades order om husrannsakan. Men av någon anledning dröjde det till februari innan polis gick in i Cornelius Gurlitts lägenhet i den fashionabla Münchenstadsdelen Schwabing. I röran bland utgångna konservburkar och gamla juiceförpackningar hittades 1 målningar, teckningar och grafiska blad av bland andra Picasso, Chagall, Matisse, Renoir, Liebermann och Klee.

Någon vecka efter fyndet ringde telefonen på konsthistorikern Meike Hoffmanns kontor på Freie Universität i Berlin. Samtalet kom från åklagaren som bad henne att under konfidentiella former undersöka verken i den nyligen upptäckta samlingen. Ironiskt nog hade Meike Hoffmann precis påbörjat arbetet med en bok om Hildebrand Gurlitt och var väl insatt i konstmogulens liv. Till en början arbetade Meike Hoffmann enbart med fotografier av de beslagtagna verken, men fick efter ett tag möjlighet att jobba i den hemliga depå där konstskatten förvarades.

Jag hade ju inte direkt varit med om något liknande tidigare, säger Meike Hoffmann när vi ses på ett ödsligt café vid Potsdamer Platz i Berlin. Under ett år arbetade Meike Hoffmann i lönndom med Gurlitt-samlingen vid sidan om sin ordinarie tjänst som koordinator för forskningsprojektet Entartete Kunst urartad konst — ett begrepp som nazisterna använde för att beskriva modernistisk konst som inte var önskvärd i Tredje riket.

Under året lyckades hon identifiera cirka verk ur Gurlitt-samlingen som kunde kategoriseras som just entartete Kunst. Att en del av dessa verk plundrats från tyska museer föreföll mycket sannolikt. När Meike Hoffmann var klar fick hon i uppdrag att undersöka vilka verk i samlingen som stulits från judiska privatpersoner, konstnärer och konstsamlare under och talet — totalt konfiskerade nazisterna omkring konstverk.

Meike Hoffmann fortsatte sitt arbete under strikt konfidentiella former. Men det skulle visa sig att hon satt på en tickande bomb.

"Nazisterna betraktade den moderna konsten som urartad eller degenererad"

Nyheten spreds som en löpeld över världen. Judiska organisationer och privatpersoner hörde av sig och ville få tillbaka stulna konstverk och krävde att hela samlingen skulle offentliggöras för att underlätta för fordringsägarna. Vissa hänvisade också till Washingtonprinciperna — ett dokument som undertecknats av 44 stater och som består av elva riktlinjer angående möjligheterna att återbörda nazistulen konst till de ursprungliga ägarna eller deras arvingar.