Klassamhälle medeltiden
Brott och straff Rik och fattig inte lika inför lagen Rik och fattig inte lika inför lagen Om medeltida samhällsstruktur Medeltid e. Kr — e. Kr Spara Dela Under medeltiden skrevs våra äldsta lagar ned och lades så småningom samman till en gemensam landslag under kung Magnus Eriksson på talet.
På medeltiden
Långt innan dess hade man dock samlats till ting där landskapslagarna lästes upp av en folkvald lagman. Med jämna mellanrum samlades man också i nationella ting, Landsting, som bland annat hade till uppgift att formellt välja och godkänna kungen. Klättrar man upp i mast för sitt nöjes skull, faller ned och får bane därav, han ligge ogill. Ur Västmannalagen, Manhelgdsbalken. Västmannalagen Den äldre Västmannalagen anses vara densamma som Dalalagen.
Den ersattes under början av talet med den nyare Västmannalagen som påminner mer om den uppländska. Liksom i de övriga landskapslagarna är den uppdelad i olika balkar som rör rättegångar, giftermål och arv, våldsbrott och tjuvnad, jordegendomar, köp och gästning, byggande, kyrkoärenden och ärenden rörande kungen. Lagarna är ofta skrivna i fornnordisk stil, rytmiskt berättande och med många allitterationer i texten.
En trolig förklaring är just att lagen skulle vara lättare för lagmannen att läsa och för folket att komma ihåg. Nu säger hans arvinge att han klättrade upp på skepparens bön, och denne nekar därtill; styrke då det med aderton mäns ed.
Varför gör medeltiden plötsligt en sån succé?
Västmanland var under medeltiden en egen lagsaga, ett administrativt område med sin egen lagstiftning och ting. Västerås var huvudorten, men lagsagan omfattade troligen ännu även Dalarna. Inom landskapen och lagsagorna var mälardalslandskapen uppdelade i hundaren, distrikt med skyldigheter i skatt och ledung. Ledung var den tidigmedeltida organisationen i krig, framförallt till sjöss, som reglerade hur många skepp och mannar varje hundare skulle bidra med i orostider.
För varje lagsaga fanns också en lagman som enligt traditionen skulle vara bondson och väljas enhälligt av andra bönder vid ett ting. Under senare delen av medeltiden verkar ämbetet ha gått i arv eller fördelats av den allt starkare kungamakten. Detta innebar att en viktig funktion flyttades från bönderna till centralmakten, vilket också gjorde att landstingen försvagades.
Brott och straff Straff som påföljd för något brott var inte generellt lagstiftat ens efter att Magnus Erikssons landslag trätt i kraft. Då straff skulle utdömas följdes de gamla landskapslagarna, och verkställdes på tinget. Det var dock stora variationer i vilket straff man fick beroende på personens ställning i samhället. Samma brott kunde ge olika straff beroende på om man var fri eller träl, rik eller fattig.
Rik och fattig inte lika inför lagen
Det vanligaste straffet var i allmänhet böter i någon form. Kunde man inte betala böterna utdömdes skam- eller kroppsstraff, ibland t. Skamstraff utdömdes vanligen vid olika former av sedlighetsbrott och var offentliga och mycket vanärande. Om en kvinna exempelvis greps på bar gärning vid äktenskapsbrott, och inte kunde betala böter, skulle hon gå genom staden tillsammans med sin älskare till allas åsyn.
Var mannen dessutom ovillig till detta, skulle en snara läggas om hans manslem och kvinnan skulle leda honom efter denna runt staden.
Stening, levande begravning, bränning och hängning var vanärande dödsstraff, medan halshuggning med yxa eller svärd var mer ärorika dödsdomar. Skamstraff kunde kombineras med kroppsstraff som innebar prygling eller stympning. Dödsstraff utdömdes relativt sällan. Även här skiljde man mellan skamliga och icke skamliga dödsstraff. För en nutida människa kan det också te sig underligt att brott som stöld straffades med kropps- och dödsstraff medan våldsbrott sonades med böter.
Fängelse räknades inte som straff alls, utan endast som en tillfällig förvaring i väntan på att domen skulle avkunnas.