Humlesjö näsåker
I pandemins fotspår har många fått smak för distansarbete och börjat drömma om livet på landet. Men det är inte tal om en ny grön våg där ambitionen är att leva som hippies. Nu är bredband ett absolut måste. Längs en landsväg i Ångermanland ligger en orörd ödegård. Det vore fel att säga att tiden stannat, för den har sannerligen gjort sitt jobb. Gårdsbilden är intakt.
I centrum står ett talshus med timmerstomme och överdådiga snickerier flankerat av två mindre flygelbyggnader. En bit bort en nästan hoprasad lada, ett par härbren och en märkvärdigt vacker ladugård.
Anrop nekat
Men färgen har flagnat, delar av taket rasat in, gräset är högt runt husen och skogen har krupit allt närmare bebyggelsen. I decennier har gården förfallit, inom synhåll från vägen, men plötsligt har något hänt. På allt större Facebookgrupper delar människor bilder och drömmar om att rädda ödehus, flytta, renovera, odla och leva ett annat liv.
Det har pågått ett tag, men coronapandemin verkar ha blivit en katalysator. Det finns en känsla av att förändring kan ske, både individuell och strukturell, och att ett annat liv trots allt ändå är möjligt. Sedan talets slut har Sverige haft en tilltagande urbanisering, i vissa perioder betydligt snabbare än snittet för jämförbara länder.
Och med minskad befolkning följer problem. En svag kommunal skattebas gör det svårt att finansiera välfärden, en liten befolkning gör det dessutom svårt för kommersiella aktörer att erbjuda den valfrihet av varor och tjänster som den moderna människan vill ha. Det har som bekant också visat sig ha stor betydelse för offentliga satsningar på infrastruktur. Dåligt trafikerade vägar leder till sämre underhåll, halvtomma bussar kan leda till indragna linjer, få födda barn till nedlagda BB-avdelningar.
En nedåtgående spiral som många landsbygdssvenskar känner allt för väl. Ödegården längs med landsvägen kan förhoppningsvis få en ny ägare, någon som renoverar och flyttar in och därmed inte bara förverkligar en dröm utan på samma gång blir en konsument hos lokala näringsidkare, skattebetalare i Sollefteå kommun — och som kanske får barn som utökar elevantalet i byskolan.
Petra Henriksson känner till de flesta tomma gårdar i kommunen. I snart två år har hon jobbat i EU-projektet Bredbandsbullerbyar, anställd av Sollefteå kommuns fastighetsbolag Solatum. Syftet har varit att skapa moderna landsbygdsboenden för människor som vill bo och arbeta tillsammans, ett slags moderna, uppkopplade jordbrukskollektiv.
Humlesjö Näsåker
Idén föddes i Byakademin som under många år fördjupat sig i vad en by är och kan vara i vår tid. Studierna har både handlat om ekologi och gruppdynamik. Byakademins erfarenheter ligger till grund för en kurs på Karlskoga folkhögskola där man sedan ett par år tillbaka kan utbilda sig till bybo. Petra Henrikssons arbete har varit mer handfast. Att hitta gårdar stora nog att kunna härbärgera en grupp utflyttare, och människorna som är redo att ta klivet.
”Egentligen vill jag ju vara polis”
Men det har visat sig vara svårt att gå från ord till handling. Många har hört av sig till mig och visat intresse men sedan är det upp till dem att träffa varandra, bekanta sig med bygden och platsen, säger hon. Ett problem är att projektet inte rymmer köpet av en gård som vi kunnat presentera för en grupp. Vi har inte kunnat köpa en gård innan vi haft folk som vill bo där, och folk kan såklart inte skriva på något som inte finns, så det är ett moment De strukturella problemen har också gjort sig påminda, menar hon.
Bristen på busslinjer, bredband, kommunalt vatten och avlopp.
Flytten från staden och drömmen om det goda livet
Alla de där sakerna som är avskräckande med landsbygden — och så är man tillbaka på ruta ett. Granne med ett av de objekt som skulle kunna utgöra kärnan i en bredbandsbullerby bor Tidningen Ångermanlands kulturredaktör Katarina Östholm. Hon är positiv till projektet.