Potatisbladmögel resistent potatis
Bladmögel i potatis, bladangrepp. Potatisknölar som angrips av potatisbladmögel skrumpnar på utsidan och ruttnar på insidan. Ett potatisfält som angripits av bladmögel. Observera att plantorna som är gröna är ogräs, inte potatis. Hela plantan kan drabbas av bladmögel, det vill säga både stjälkar, blomställningar blad och knölar.
Inget bladmögel på King Edward-potatis som fått tre gener från vilda potatissläktingar
Bladmögel känns under fuktiga förhållanden igen på det glesa mögelluddet i de angripna fläckarnas kanter, främst på bladundersidan. Vid torr väderlek finns på bladöversidan ofta en några millimeter bred, grå-grön kantzon kring den döda bladvävnaden. Andra skador på potatisplantan kan förväxlas med bladmögel, till exempel frost- eller vindskador, samt gråmögel och torrfläcksjuka.
Senare blir angripna partier mörkare och ofta något insjunkna.
Potatisen Papageno (och andra sorter resistenta mot bladmögel)
Om man skär itu en angripen knöl kan man se en oregelbunden brunröd, smulig och torr röta. Man ser ofta symptomen nära skalet, men infektionen kan tränga genom hela knölen. Under lagringen kan andra rötor uppträda, men dessa är dock relativt lätta att skilja från brunröta. Phytophthora infestans har störst chans att överleva i svagt eller måttligt smittade knölar som lagras i låg temperatur.
Om sådana knölar används som utsäde följer patogenen med ut på fälten, och då en infekterad potatisknöl gror, växer mycelet in i groddarna och upp i stjälkarna. Även infekterade knölar som lämnas kvar på fältet och avrenshögar kan utgöra smittkällor kommande år om de inte fryser bort under vintern. På motsvarande sätt kan oosporer i odlingjorden gro och bilda sporangier och zoosporer som kan infektera det spirande skottet när det växer upp genom jorden Vid långa fuktighetsperioder visar sig angreppet som mörkbruna strimmor på stjälkar eller bladskaft.
I strimmorna bildas mycel med sporangioforer , och på dessa utvecklas sporangier som är patogenens vegetativa klonala förökningskroppar. Sporangierna kan spridas med vinden över långa avstånd.
Den dundertåliga potatisen Sarpo Mira
Spridningen sker mestadels runt mitt på dagen, och när sporangierna landar på potatisplantor kan infektionen ske snabbt vid gynnsamma väderförhållanden med fritt vatten på bladen. Infektion sker vanligen genom att cellinnehållet i sporangierna ombildas till zoosporer. Dessa kan simma i fritt vatten och också spridas med regnstänk till omgivande blad och plantor. Sporangiet kan också gro direkt och infektera bladet med en groddslang.
När sporangier eller zoosporer infekterat ett potatisblad breder sig mycel ut sig inne i bladet och bildar efter någon dag en mörk, oljestänkliknande fläck av död bladvävnad. I gränsområdet mellan frisk och angripen bladvävnad, huvudsakligen på bladundersidan, tränger myceltrådar ut och producerar stora mängder nya sporangier. Vid optimala förhållanden kan tiden mellan infektion och bildning av nya sporangier vara så kort som två till tre dagar.
Om väderleken är varm och fuktig på dagarna med svala och daggrika nätter kan nedvissningen gå mycket snabbt. Knölar infekteras genom att sporangier eller zoosporer sköljs ned i jorden med regn eller bevattning. De kan också smittas vid kontakt med bladmögelangripen blast eller smittbärande jord vid upptagningen.
Bladmögelresistent potatis med gener från vilda släktingar
En viss smittspridning kan också ske i lagret eller i samband med sortering genom kontakt mellan infekterade och friska knölar. Phytophthora infestans har två parningstyper, kallade A1 och A2. Oosporer är tjockväggiga och långlivade, men det är helt klarlagt hur länge de kan överleva i marken. Försök har visat att oosporer av P. Tecken på markburen smitta är angrepp som uppstår i fläckar i fält där angrepp observerats i tidigare gröda eller att angreppen börjar tidigare än vanligt.
Konsekvenserna av oosporsmitta är ännu inte helt utredda men innebär en ytterligare smittokälla och att växtföljdens roll för att hålla bladmöglet under kontroll ökar. En annan viktig konsekvens är att patogenen får en större genetisk variation, och därmed en bättre anpassningsförmåga, genom sexuell omkombination.
För att nå tillfredsställande bekämpningsresultat i kommersiell potatisodling, är det nödvändigt med en kombination av förebyggande kemisk bekämpning, val av motståndskraftiga sorter, tillämpning av olika odlingstekniska åtgärder, samt en effektiv blastdödning före skörd.